Ny familj och ett nytt hem

Den 1 juni kom de tillbaka. De främmande som varit här tidigare. Jag och min yngsta syster, Cookie, vilade lite i köket när de kom.

Jag sov inte, utan låg och funderade på hur min mellansyster hade det just nu. Hon hade nämligen försvunnit från oss dagen innan. Det var tomt utan henne. Tryggast att vila huvudet på Cookie så hon inte försvann hon också.

Mamma låg ute på balkongen och tuggade på ett ben. Vi klarade oss själva nu, tyckte hon. Det var skönare att ligga lite för sig själv ute i solen och ha det bra! Ja, ibland får hon huta till åt oss, förstås, det är inte alltid vi riktigt kan uppföra oss, tycker hon...

De tyckte jag blivit stor! För de skulle förstås väcka oss när de kom. Så skulle det klappas och gullas en lång stund... Nu kände jag igen dem, och de verkade riktigt trevliga! När vi träffades förra gången var jag ju så liten, nu blev det mer fart!

Cookie och jag skall alltid ha samma leksak - samtidigt. Men vi är inte ovänner för det, vi har kul ihop!

Den här gången tröttnade Cookie först, och då hittade jag något annat att vara nyfiken på!

De stannade ganska länge, de främmande, och när de skulle ge sig av böjde sig matte ner och tog upp mig. Hon kramade om mig och pussade mig på nosen och sade att hon aldrig skulle glömma mig. Sedan lämnade hon över mig till en av de nya. Nu blev jag allt lite orolig - vad då glömma??? Skulle matte försvinna hon också??? Men det var mig de bar iväg med! Snyft! Nu var jag alldeles ensam. Ingen mamma, inga syskon. Hur skulle detta gå?

Jag bars ner till en bil och där gick vi in allihop. Jag fick ligga i knät på en av de nya (som väl var min familj nu) i baksätet.

Som tur var hade matte skickat med en filt som luktade hemma och en liten leksaksgris som vi lekt med. Om jag blundade kunde jag nästan tro att jag var hemma fortfarande.

Vi åkte jättelååångt innan vi stannade. Och vi var inte framme då heller, utan det var bara fikapaus. Skönt att komma ur bilen var det i alla fall. Inte för att jag hade mått illa, jag låg mest och sov. Nu började de packa upp smörgåsar och kaffe. De satte fram en skål med vatten åt mig. Det var gott! Smörgåsarna luktade gott, och jag försökte ta mig en bit. Det var lite svårt att ta sig fram och den var så högt upp, så jag började gnaga lite på ett par tår i stället...

När de fikat klart åkte vi vidare. Jättelångt igen. Suck. Till slut kom vi fram till en gård med gräsmatta. Nu var vi hemma, sade de. Undrar jag... Hemma, är det här? En liten tur på gräsmattan kan jag ju ta i alla fall. Lite kissnödig blir man allt efter en så lång resa. Lite trött också, skall erkännas.

 Vi gick in i huset. Tja, gick och gick... Jag kom inte upp för trappan själv, så de fick bära mig. Ganska skönt att slippa gå också, dagen hade varit den mest ansträngande i hela mitt liv. En liten kort tur ut i deras kök - där fanns en matskål (äntligen en lukt jag kände igen, samma mat som matte gett mig!) och en vattenskål som de fyllde på med friskt vatten. Jag orkade inte äta så mycket, men jag drack lite. Sen gick jag på upptäcktsfärd i huset. När jag stötte på en trappa igen var det någon som lyfte upp mig och bar mig upp.

De lade mig i en mjuk säng där filten hemifrån låg. Det var skönt att få lägga sig ner och skönt att någon kliade mig lite bakom öronen. Min säng stod precis bredvid min nya mattes säng, så jag behövde inte känna mig ensam. För det här var ju första gången i mitt liv jag inte somnat bredvid någon av mina systrar. Här hade jag sängen helt för mig själv... Inte så helt trevligt, faktiskt...

Jag måste ha varit mycket trött, för sedan minns jag inte mer förrän det var nästan morgon. Då behövde jag ta en tur till tidningarna de lagt ut, och sedan gick jag tillbaka till sängen. Någon pratade med mig. Skönt att höra att de var kvar. Jag kände på mig att jag skulle komma att trivas här!