Mattes alldeles egna blogg!

Skulle kolla fästingar på hundarna i kväll, och när jag tittar på Simson så känner jag att hans högra baktass är alldeles blöt eftersom han legat och slickat på den. När jag kollar närmare så tycker jag att något är konstigt – en klo saknas! Den är helt borta – inte ens pulpan är kvar. Och inte blöder det heller, utan ser helt fint och läkt ut.

Vad kan ha hänt? Ja, vi har inte märkt någonting. Inte har han haltat eller visat på minsta sätt att han haft ont. Inte har vi sett några blodspår.??? När husse skulle torka tassarna efter promenaden i det blöta gräset i går, ville Simson inte gärna torka den tassen, och igår såg jag även att Otto gick och nosade Simson på baktassen.

Jag klippte klorna på hundarna förra helgen, och då saknades ingen klo. Det måste alltså ha hänt nyss. Stackars Simson. Undrar om klon växer ut igen?

Idag på förmiddagen har alla hundar varit hos veterinären och blivit vaccinerade.

Stackars Simson har tagit blodprov också, för att vi skall kunna få reda på vad det är för fel med honom. Han har fortfarande stora problem med att kissa, kastreringen verkar inte ha hjälpt för det. Vi var och tog blodprov förra fredagen med det hade försvunnit i posten på väg till laboratoriet. Det var första gången något sådant hänt, sade veterinären, men det var ju bara att ta ett nytt! Det värsta för Simson var nog att han inte fick någon mat på morgonen – det skulle nämligen tas på fastande mage. Hoppas att veterinären hittar vad som är fel på honom nu.

Vi har dessutom fyllt på med tabletter som de skall få i händelse de blir ormbitna i sommar. På deras halsband hänger en liten metallbehållare med tabletter så att vi alltid har dem nära till hands om det skulle hända något. Metallbehållaren har vi köpt hos veterinären, och den är jättebra! Håller helt tätt och riskerar inte att gå upp!. Vi testade en annan typ av behållare först, bara för att ha en namnlapp i, och den gick upp hela tiden… Hade definitivt inte gått att använda till detta!

Nu ligger de alla tre i solen här och sover. Strax dags för lunch!

Jag är lika kass på bloggande som jag en gång var på dagboksskrivande. Försökte flera gånger, men det blev liksom aldrig något av med det.

Skall försöka bättra mig när träningen med Otto kommer igång på allvar. Den behöver ju dokumenteras – förhoppningsvis gör han stora framsteg  - fort! *applåd*

Eller också blir det så att jag behöver “skriva av mig”! *mur*

Simson och Focus har aldrig brytt sig om varken smällare, fyrverkerier eller åska. På nyår brukar vi se på fyrverkerierna från vår balkong, och det smäller ganska rejält ibland.

Otto däremot har verkat lite ljudkänslig. Hör han ett konstigt ljud när vi är ute och går så åker svansen ner med en gång. Vi har varit mer på skotträning ett par gånger på brukshundklubben, och det har fungerat bra – men det är ju inte alls så högt ljud som fyrverkerier…

Så på nyårsaftonen förbereder vi oss i god tid. Hundarna får en tidig promenad, vi drar ner gardinerna och sätter på en film på hög volym. Strax före tolvslaget får hundarna dessutom vart sitt ben att tugga på. Och vad händer? Otto ligger och äter på sitt ben och bryr sig inte ett skvatt om de smällar som trots allt hörs. Så det gick mycket bättre än förväntat!

Idag har vi vägt och mätt Otto på hans 8-månadersdag.

29,3 kg och 69,5 cm i mankhöjd… så det blir till att inte växa så mycket mer på höjden nu! Om han skall hålla sig inom rasstandarden i alla fall!  

Han var största valpen i kullen när han föddes – undrar hur han ligger till nu? Är han fortfarande störst, tro? Läste någonstans att stora raser växer på höjden ända fram till ettårsåldern. Undrar om det stämmer?

Ja, så här ser han ut nu, Otto…

Tyvärr syns det endast alltför väl att jag är van vid terrier, där det brukar heta “undvik schnauzer-looken” när det gäller trimning av ögonbryn och skägg.

Har funderat på att klippa upp lite så att Otto får delade ögonbryn – men det väntar jag med lite tills de växt ut igen…

Idag har jag äntligen tagit mig samman och klippt Otto.
Så här såg min vackra hund ut innan:

Visst är han söt med allt sitt rufs!

Hur han ser ut nu? Tja… Med tanke på att det var första gången jag hanterade en klippmaskin – första gången jag överhuvud taget klippte/trimmade en riesenschnauzer, så måste jag säga – inget vidare…

Kroppen blev väl OK. Jag hade bestämt redan innan att jag inte ens skulle satsa på någon “utställningsklippning”, utan bara få av lite päls. Men huvudet var svårt! Jag som läst på allt jag hittat (vilket inte var mycket, i och för sig) och kollat på bilder av (i mitt tycke) snygga riesenhuvuden – det hjälpte inte. Ögonbrynen blev jag mest missnöjd med, för jag fick dem inte alls som bilden i mitt huvud – men som tur är växer de ju ut igen!

Någon “efter”-bild blev det inte idag, det var för mörkt ute när vi var färdiga, men så här såg det ut på bordet…

En hel del hår som försvann! Han ser så mycket tunnare ut nu – det märks att han behöver lägga på sig ett antal kilo för att liksom “växa i” kroppen!

Ja, så beslutade vi oss till slut för att det (nog?) blir bäst att kastrera Simson. Riktigt hur det skall hjälpa för hans problem förstår jag fortfarande inte, men vi får väl lita på veterinären. Det är uppenbart att Simson har ont och svårt att kissa har han, och blod i urinen är det ibland också…

Så torsdag kväll blev det gjort – och hela torsdagskvällen låg han i mitt knä och blev “stackrad”. Men – egentligen var det nog inte så mycket att stackra. Han var inte alls lika påverkad som efter förra operationen, och det var snarare så att jag fick hindra honom att hoppa upp själv (han skulle inte få hoppa, hade veterinären sagt). Focus och Otto var på honom lite i början och skulle nosa, men de slutade snart – efter tillsägelse från husse och matte, och allt återgick till det normala.

Nu är det söndag kväll, och helgen har gått bra. Det märks inte överhuvud taget att Simson är nyopererad (mer än att han har plåster och nätbyxa). Om något så är han piggare och mer alert än han varit den sista tiden. Jag har en teori om vad det kan bero på… Jag tror nämligen att han haft ganska ont länge. Men Simson “klagar” aldrig på att han har ont någonstans, så vi har nog inte förstått hur ont han haft? Och nu får han ju smärtstillande tabletter efter operationen – alltså har han inte ont längre – alltså är han piggare än förut?

I morgon får vi nog sätta på honom en krage när vi går till jobbet. Inte för att han försökt slicka sig hittills, men kanske börjar det klia i såret, eller irritera på något annat sätt. Han är inte förtjust i kragen, men det är ju bara när vi inte är hemma någon av oss, annars behöver han den ju inte. Hoppas att det fortsätter lika bra!

Idag har vi firat “halvårig” födelsedag för Otto.

Vägd och mätt har han blivit – 26,3 kg och 64,5 cm.
Nu får han snart inte bli så mycket högre om han skall hålla sig inom ramarna!

Otto 6 månader

Och så börjar det nog definitivt bli dags att ta itu med Ottos päls… Har försökt få tag i ett trimhäfte från rasklubben, men det verkar svårt. Kan dessutom inte riktigt bestämma mig om vi skall trimma eller klippa.

Simson och Focus trimmar jag, och där har jag lärt mig ganska bra hur jag vill ha det. Men terrier och schnauzer är ju inte riktigt samma sak… Kanske skall vi klippa – köper vi ändå en klippmaskin så börjar vi nog klippa Simson också. Han har blivit så håröm det sista året. Säkert hänger det ihop med att han inte mår riktigt bra. Skall boka in en tid med veterinären till veckan så att hon får göra ett nytt försök att diagnostisera honom.

Så har vi varit på landet och skördat de sista äpplena. Alla hundarna tycker om äpple – men kanske mest Otto. Husse skär små bitar av äpple och kastar och Otto fångar. Han satsar verkligen! Om man tittar noga så ser man den röda äppelbiten strax ovanför Ottos huvud.

Otto hoppar efter en äpplebit som husse kastar

Första gången på träningskurs med Janne.

Det första han gjorde var att låna Otto halsband och koppel från sin hund.  Så tittade han lite på hur vi hanterade Otto, vi gick omkring och försökte hålla kontakt och få honom att gå fint.

Så bad han att få gå en sväng med Otto själv. Hmmm… “du vet att han biter och hoppar, eller hur?” sade jag. Det går bra, sade han självsäkert. Och gick iväg med Otto som hoppade och nafsade i hans arm, hoppade upp mot ryggen och nafsade, osv. Det tog Janne ungefär 15 sekunder att ha en hund som gick snällt och prydligt vid sin vänstra sida, med god kontakt och fjäskande beteende. Och detta utan att på något sätt vara “hård” mot honom. Vi bara stod och skrattade, Göran och jag.

Och så fortsatte det hela kvällen. Han visade oss hur vi hunde hantera vissa “felbeteenden”, och allt verkade så enkelt…

Idag skall vi köpa nytt halsband och koppel till Otto och börja träna! Skall verkligen bli spännande att se hur det går på valpkursen på måndag!