Mattes alldeles egna blogg!

Idag tappade Otto sin sista valptand!

Det var höger “huggtand” som var sist kvar.  En enda tand har vi hitat på golvet hemma och sparat. Det var också en “huggtand”.

Fem månader och fyra dagar… och väger 24 kg och är 62 cm i mankhöjd.

När husse tog ut hundarna för morgonkissning i trädgården, så lyfte Otto på benet för första gången. Senare under dagen hukade han sig som vanligt. Kommer inte ihåg hur gamla Simson och Focus var när de började lyfta på benet, men det borde väl vara vid ca 6 månader?

Den sista veckan har Otto också lugnat ner sig otroligt mot vad han varit tidigare. Från ca fyra månader har han varit svår för matte att lugna när han blivit uppskruvad – och det blir han av det mesta.  
Som tur är har husse stöttat in och varit med på valpkursen, och även promenerat en hel del med Otto. Är husse i närheten är Otto en ängel… Vilket han ju egentligen är ändå – men den sista veckan har varit riktigt trevlig. Jag har gått med alla tre hundarna samtidigt på koppelpromenader (vilket jag annars undvikit den senaste månaden) utan problem. Ja, om man inte räknar med att alla tre ibland vill åt olika håll, förstås, men det är marginellt i sammanhanget just nu.

Ja, nu har jag inte skrivit på länge – men det betyder inte att det inte hänt massor av saker!

Vad det gäller träningen, så har jag introducerat target med lock. Det krävdes inte mycket innan Otto trampade på locket, mer av misstag första gången, men sedan gick det fort! När vi skulle visa husse, så tänkte jag att vi skulle impa riktigt på honom, så när Otto visat att han kunde trampa på locket så kastade jag iväg det ca tio meter. Otto satte sig ner. Tittade på mig, tittade på locket, tittade på mig igen, och sedan satte han av i full galopp. Vad han är duktig!

Dessutom har vi börjat öva på att Otto skall sitta rakt och snyggt vid min vänstra sida. Det har vi bara precis börjat med, och än så länge håller vi oss till en vägg för att det skall bli rätt.

Sedan så har Otto fyllt tre månader! Han har blivit så stor. Nästan 15 kg väger han nu, och mankhöjden är drygt 48 cm… Det är fortfarande full fart, men jag tycker att han har förändrats en hel del sista veckan. Han leker lite lugnare (utom när han är övertrött) och är även lugnare gentemot oss. Utom när någon varit borta och kommer hem… Detta att det går att hälsa med alla fyra tassarna på marken, och utan att bita i kläderna – tja, det kommer kanske med tiden!

Vi övar en del hantering på bordet, och det går bättre det med. Att borsta Otto och undersöka kroppen går nu oftast utan problem (igen med ett förbehåll för att han inte är helt uppskruvad), och i veckan klippte jag för första gången klorna ensam på honom. Tre tassar gick bra, sedan fick vi ta en paus och därefter gick det bra även med den fjärde tassen. Tidigare har husse hållit honom medan jag har klippt, men det är ju smidigare att kunna klara av det själv. Just nu verkar han inte bry sig så mycket om när jag gör det, så vi får väl hoppas att det håller i sig! (vilket det säkert inte gör… )

Nu har vi tagit nya bilder på Otto – 12 veckor har han blivit…

Otto väger nu 13 kg, vilket är lika mycket som Simson och Focus ihop. Mankhöjden är lite drygt 46 cm, att jämföra med noffarnas ca 25 cm!

Vi har dessutom hunnit med en provtur med bilen. Det var gott om utrymme för hundarna, och ingen risk att de hoppar fram och stör körningen (vilket Otto fått för sig att göra i vår gamla bil, där de fick hålla till i baksätet).

Så har Otto fått hälsa på första hunden utanför flocken, en snart ettårig Welsh Springer Spaniel vid namn Svante. Otto träffade Svante ensam, utan Simson och Focus, och han blev helt plötsligt väldigt mycket valp. En massa lekinviter, kissande och skällande. Han lugnade emellertid ner sig så småningom, och mötet gick bra. Det var första gången vi också träffade Svante, fast vi har hört mycket talas om honom via hans husse och matte. En jättefin hund!

Dagen före sin 12-veckorsdag var Otto hos veterinären och blev vaccinerad igen. Husse höll honom på bordet, och Otto uppförde sig mycket bra. Lät veterinären titta på ögon och tänder, känna över kroppen, och förstås sätta själva sprutan. Inga problem alls – inte med att äta upp kexet hon bjöd på efteråt heller… Hon (veterinären, alltså) frågade om han åt… Hmmm… Jag trodde att det var noffar som var speciellt matglada, men det verkar inte som om riesen är så långt efter.

När jag var liten hade familjen en papillon. Han hade matskålen med Frolic stående framme nästan jämt, och han åt det han ville – vilket inte var så mycket. Det skulle ju inte ens finnas i tankevärlden att ha det så här hemma nu!

Veterinären pratade om Ottos tänder, och förberedde oss på att han snart skall börja tappa sina framtänder. Sedan kommer han att byta ut samtliga tänder, sist “huggtänderna” som han byter ut när han är fem-sex månader gammal. Hon rekommenderade att vi kom tillbaka när Otto är sex månader, så att hon kan kolla upp hur han utvecklas.

Efter veterinärbesöket bar det av till en bilfirma för att hämta en ny (för oss) bil. Den bil vi har nu är en sedan, och det blir lite trångt i baksätet med alla hundar! Så nu har vi fått oss en kombi – det kommer nog att bli bra!

Dagens träning innebar en utökning till “ligg”. Jag tog klicker och godis och ställde mig sedan stilla och väntade tills Otto lade sig ner. Det tog minst någon minut innan han hade testat sig genom alla andra beteenden och till slut, antagligen i ren frustration, lade sig ner. Vi testade fem gånger innan vi tog en liten paus, och det gick lite fortare för varje gång. Efter pausen var det helt klart att Otto fattat vad han skulle göra, och han lade sig tämligen snabbt. Totalt tjugo gånger gjorde vi övningen, de sista var en förevisning för husse hur duktig Otto blivit! Han var mycket imponerad! *applåd*

Idag är Otto 11 veckor – det är alltså tre veckor sedan vi var i Vårgårda och hämtade hem honom.

Vi skulle ha tagit 11-veckorsfoton, men det har regnat hela dagen, så det får faktiskt vänta till i morgon. Däremot har vi tagit en tur in till stan i regnet. Det märktes klart att Otto var mycket lugnare i stan nu, tredje gången han var där. Det är förstås fortfarande mycket nytt, men han tar det bra. Än så länge har vi haft med Simson och Focus på stadspromenaderna för att styrka honom lite. Snart skall han få pröva på en ensampromenad.

Ensampromenad har jag och Otto tagit i regnet nu i kväll. Efter en dag nästan bara inomhus så var det lite för mycket överskottsenergi för att det skulle vara riktigt nyttigt för oss andra. Så det blev en koppelträningspromenad på vår lilla grusväg (helt utan biltrafik eller andra möten idag). Jag fortsatte att försöka etablera en korrekt position för promenad. På min vänstra sida, med lagom avstånd till mig. Det är fortfarande inte fråga om att gå “fot”, eller ens att ha ögonkontakt, utan bara en förberedelse för att undvika drag i kopplet. Jag har slarvat med detta med Simson och Focus, det erkänner jag, men det går liksom bra ändå med dem… Två noffar är inga problem att hålla i en hand även om båda stretar på åt samma håll. Men en riesen som vill åt något annat håll än matte – det vill jag inte ha. *fy*

Promenaden idag gick jättebra. Otto försöker fortfarande få godis på höger sida då och då, men allt oftare finns han vid min vänstra sida. Ibland glömde han av sig och tog ett par skutt framåt, men hejdade sig själv och väntade in mig. Två gånger fick jag rycka till i kopplet. En gång när han nosade lite för närgånget på en stor vit skogssnigel, och en gång när han skulle dricka ur en lerig pöl på vägen. I övrigt låg kopplet helt löst i handen. Jag förstår att detta inte kommer att hålla i sig – men man kan väl drömma… *kär*

Torkningen när vi kom hem gick inte lika bra. Av någon anledning biter han i både handduken och mina handleder. Vad är så hemskt med att torkas? Det är tydligen något vi får öva mer på. Förut har det ju varit torrt väder, så själva torkningsproceduren är ganska ny för honom. Nu ligger han rätt på köksgolvet – totalt borta. När han sover då sover han, vet inte vad som skulle kunna väcka honom.

Just det – höll på att glömma… Vi vägde honom idag igen. 12 kg är han uppe i nu, och han är (vad vi tycker i alla fall) i precis lagom hull!

För att se om vi kunde hitta några kantareller, så gick vi en tur i skogen på förmiddagen. Det var Ottos första promenad i skogen. Det var roligt att se, han följde Focus (som är jaktnoffe, och därmed tar lite större svängar i skogen än Simson) i hasorna var han gick. Hoppade över några fallna träd, kröp under andra – hoppade över vattenfyllda diken och verkade ha riktigt kul i skogen. Som överallt, så var det full fart. Vi fick försöka dämpa ner honom ibland, så att han inte skulle råka skada sig på några vassa pinnar, eller ramla nerför hala stenar.

Hur det gick med kantarellerna? En enda liten stackare…

…fast idag var det Otto – och ett annat slags ryck.

Två gånger under dagen fick Otto rycket, och rusade runt, runt och dunsade sedan ner i närmaste ormbunke/tuva med högt gräs. Låg där i några sekunder, och så var det dags för nästa rusning. Så har han inte gjort förr. Kanske hade han lite för mycket överloppsenergi efter en stadstur på förmiddagen. Eller så upptäckte han bara att han kunde springa så fort?

Träningen har vi utökat till att sitta på kommando. Otto sitter ofta frivilligt framför mig med god kontakt, så det borde gå förhållandevis smärtfritt att sätta kommando på det. Vid maten skall Otto nu sitta och räcka vacker tass och få ett varsågod innan han får börja äta. Tja… det går inte så bra än – men vi övar på!  

Idag har Otto lärt sig att räcka vacker tass. Inte så jättenyttigt, kanske, men kul!

Jag startade lite med klicker. Men nästa pass var Simson och Focus ute, så då fick de räcka vacker tass varannan gång. Först Simson, sedan Focus, sedan Otto. Otto kunde ju inte, han fick chansen en stund men när han inte kom med tassen så hoppade jag bara över honom, och han fick ingen godis. I början försökte han tränga sig fram när jag höll på med Simson och Focus, men så småningom satt han snällt och tittade på. Och så började han också räcka fram tassen när det var hans tur. Då undrar jag – lärde han sig det genom att se på Simson och Focus? För det verkade onekligen så…

Innan kvällspromenaden testade jag en gång till. Otto tvekade lite innan han kom med tassen, försökte lukta på “godishanden” först, men när det inte lönade sig så kom han med tassen. Så stor tass jämfört med noffarna!

Dagens händelse (annars händer det inte så mycket här på landet på sommaren) var årsmöte i vägföreningen. Hundarna var med förstås, så nu fick Otto för första gången vara med och hälsa på en annan familj med barn (och kaniner – de var Focus mycket intresserade av…). Förutom lite gnäll under själva mötet, innan han somnade, så uppförde sig Otto bra, tycker jag!

Flickorna i familjen gick runt med Simson och Focus i koppel, och om det nu var sällskapet eller kaninerna som lockade, så försökte Focus jaktnoffe vandra iväg flera gånger när vi kommit hem. Jag undrar om han skulle hittat dit? Men det var inte aktuellt att pröva…

Lite mer övning med targetstickan idag, och det gick ganska bra. Otto är inte riktigt säker på att alltid dutta på spetsen, utan kan dutta mitt på stickan också och tro att han skall få något. Men det syntes klart att han mindes från gårdagen!